Min jobbedag igår blev något utan sitt like! Obama var på besök i Köpenhamn och jag hade en Danmarkstur, tyvärr. Jag skulle vara andre man på ett tåg över bron och byta på Kastrup. "Idiotvändorna" kallar jag de turerna, då det enda vi gör är att följa med tåget från Malmö till Kastrup och sedan vända och åka tbx. Jag lyckades komma till Kastrup i samma veva som Presidenten ankom och då stängdes hela bron av. Jag stod som ett fån och väntade i 2. 30 timmar. Trode jag skulle frysa ihjäl! Istället för att försöka ta mig tbx till Malmö så skulle jag åka direkt till Köpenhamn blev det bestämt från driftledningen och därifrån ta mitt tåg till Helsingör och detta gjorde jag fint, bara det att då kom ju för fan inte det tåget heller. Jag och en förare stod på hufudbangården i Köpenhamn i över 2 timmar och väntade. När slutligen den kärran kom så skulle vi bara åka till Österport och vända (!) Det hade ju fan varit lättare för alla om man avlyst det tåget oxå. Vi hade då kunnat knalla in i stuen o värmt oss lite. Väl hemma i HBG så blev det en snabbsväng till Väla, solning i 24 minuter och sedan var det time för att göra sig ordning för Caj Karlsson.

Caj var lika bra som vanligt. Han är så skön när han vimmsar omkring. Han hade med sig en ny gitarrist som faktiskt var helt OK. De hade aldrig spelat ihop förut och tydligen inte ens repat inför spelningen. Duon slöt iaf ihop till en helhet och levererade en fantastisk kväll.

Idag har jag oxå jobbat. Jag började 4.45 och slutade vid 10-tiden. Jag var så slut imorse så jag glömde min väska hemma med alla tillbehör som är ett måste för att kunna arbeta. Jag måste börja lämna den i mitt skåp på jobb eller nåt, för dagen har varit minst sagt ineffektiv.

Idag är det oxå en hel vecka sedan jag blev singel. Vi satt och pratade om detta igår kväll, jag och Sus och ingen av oss kan fortfarande greppa läget riktigt. Jag har, som jag skrev igår, nu fattat att det är totalt finito, men jag har fortfarande inte greppat vad som hänt och varför. Jag letar anledningar hela tiden. Hjärnan arbetar övertid och jag får inget vettigt gjort alls. Jag försöker läsa men tankarna fladdrar iväg, så det enda jag sysselsätter mig med hela dagarna är att glo på datan och städar. Mitt hem är tipp topp, det är väl det enda positiva just nu. När jag pratade med honom i Torsdags, ja i Onsdags oxå för den delen, så sa han att han oxå tyckte det var jobbigt och att han tänkte mycket på vad som hänt. Han menade på att han oxå saknade mig och det förstår jag inte överhuvudtaget. Jag förstår ingenting. När jag sa att jag ångrade denna tiden så sa han att han iaf tyckt att vi haft det bra (!) Vad är då problemet??? Jag fattar verkligen inte. Det finns en annan anledning, jag hittar den bara inte just nu. Ibland ser man inte riktigt vad som finns mitt framför näsan, det är för närma lixom. Jag hoppas att jag får ihop hela historien den dagen jag kan backa några steg och se allt ur ett annat perspektiv.
Det ultimata i min värld just nu hade varit att han tog sitt förnuft till fånga, inom en väldigt snar framtid, innan jag helt ballat ur och det inte finns någon som helst chans att jag skulle ta honom tbx. Jag klarar inte av längre uppehåll, hade det med mitt andra X och det enda jag gjorde var att undra vad han haft för sig under den tid vi var isär. Jag klarar inte sånt där, blir så osäker och allmänt hemsk att vara med. Nej, går det för lång tid så är det kört, det blir då aldrig ngt bra.
Jag saknar min lilla Läsk så det gör ont i hjärtat, tycker det är fruktansvärt jobbigt att inte prata lite skit med honom, inte se hans nummer när telefonen ringer. Tänk vad fort man vänjer sig vid ngn. Jag saknar hans små trollungar oxå. Jag som hade tänkt fråga om dom inte kunde få följa med mig på Cirkusen som är i stan denna helgen. Min lilla prins tycker givetvis det är tråkigt att ha en mamma som är ledsen och han var så glad för lilla Läsken. Han är helt förtvivlad för vem som nu ska laga hans cykel och han skulle ju få åka Harley Davidson med Läsken var han lovad. Ungar tänker så annorlunda mot oss vuxna.... Han har oxå sagt till mig på skarpen att jag ska fixa till allt, att jag måste vara lite snällare så kanske han kommer hit igen... barn barn...

Jag bestämde mig inatt för att detta skulle bli sista dagen jag sörjde över Läsken. Tänker han om så gör handet, men det mest troliga är att han inte gör det. Han är en ganska principfast människa, vilket är en del av det jag tycker om hos honom. Just nu biter det mig i svansen dock... Det har gått en vecka, inte så lång tid kanske men jag orkar inte hålla på med fjanterier och gräva ner mig för ngn annan längre. Jag ska bosätta mig så mycket jag bara kan på gymmet, har några kilo att gå ner samt ett inre att läka. Min hud ska få vad den behöver för att kunna bli "normal" igen. Just nu ser jag inte för vacker ut kan jag lova! Jag ska återgå till den glada Mia, den Mia som faktiskt tycker livet är underbart och att varje individ är fantastisk. Jag älskar litteratur och den skrivna världens mysterier. Jag ska återgå till den igen, det har ju inte blivit så mycket av den varan sista tiden.
Vad jag däremot inte kommer att göra på mycket, mycket länge är att släppa in ngn i mitt liv igen. Jag vill inte ha mer strul i mitt liv, jag vill ha ett lugnt och kärleksfullt liv. Läsken säger hela tiden att jag är så ung, men alla som känner mig riktigt vet om att det är bara till åren, inuti mig ligger erfarenheter som räcker för en hel livstid. Mycket strul och många otäcka erfarenheter men de är mina minnen och jag har blivit den jag är idag, tack vare dom.
Han har så fel, så fel när han pratar om vår åldersskillnad. Jag har många gånger känt mig mer "vuxen" än vad han är, sett mer realistiskt på saker o ting än vad han har, samt agerat mer moget, vuxet och humanare än vad han har i många situationer. Jag kommer att vända på klacken vid minsta antydan till ålderskomplex, vare sig det är från vänner eller dyl. Man måste se människan, inte masken som döljer vårt JAG. Ålder, status, kön, etnicitet etc är för mig bara ett komplement till vad som gör en människa fantastisk i egen person.

Nu vet alla om att det är slut mellan mig och Läsken. Han har klargjort detta via blandannat facebook (!) och jag pratade förut med en gemensam vän till oss. Det hördes direkt att hon visste om vad som hänt och då vet alla andra det oxå. Idag är han tydligen iväg med sitt X och kollar på bilar så Sus och mina andra vänner på den Franska fabriken kommer att ha ngt att prata om på Måndag. Jag ville inte att våra gemensamma vänner skulle få veta ngt än, jag orkar inte med allt snack just nu, men han brydde sig väl inte om det... Varför skulle han, det drabbar ju bara mig... Det känns förnedrande och jag känner mig fruktansvärt dum med tanke på alla jag gjort illa för att få vara med Läsken. Jag skämms nu och hade jag vetat det jag vet idag hade jag aldrig hoppat på detta tåget. Jag tycker vi haft det bra, men just nu känns det inte som ngt av detta har varit värt att trampa på ömma tår för. Jag trodde verkligen inte detta skulle hända och jag har aldrig i mitt liv varit så lycklig med ngn. Jag har aldrig heller gett så mycket av mig själv till ngn som jag gjort till Läsken. Jag hoppade in i detta med tanken om att det verkligen var på riktigt och jag såg verkligen en framtid med denna mannen. Patetiskt kan tyckas, men så är det... Jag känner mig lurad på konfekten och aldrig mer jag kommer låta känslorna ta överhand när det står mellan vänskap och kärlek.

Jag känner att jag nu tjatat ut ämnet rejält, inte bara här utan för Sus oxå. Det är som det är och jag kan inget göra mer än att fortsätta med mitt liv. Jag har nu varit totalt ärlig mot alla och ingen kommer någonsin att få höra mig säga ett ont ord om Läsken. Då hade det bara varit bitterheten som talat och det kommer den inte att få göra. Jag tycker fruktansvärt mycket om honom och jag saknar honom, men jag tänker inte gräva ner mig mer... Jag vill inte heller prata med ngn om detta, allt pratande sköts till Sus och jag vill verkligen inte förklara mer, det har jag gjort här nu så det räcker... Läsken kommer inte bli glad om han ser att jag lagt ut, inte allt men stommen av situationen, här, men det får han vara då. Jag måste oxå få säga mitt, och framför allt berätta för mina vänner hur det ligger till. Det är inga sura miner, från min sida iaf, mellan mig och Läsken och därför hoppas jag att snacket därute kommer att vara i en trevlig samtalston.
Jag hoppas och tror allt blir bra i slutändan... och jag kommer att hoppas på att han tänker om, ett tag till....


Tänk att det är så svårt att bara leva ibland........................................


Här kommer en fantastisk låt med Caj Karlsson! Lyssna o njut.... =)